Jag drömde i natt att jag och min dotters pappa stod i köket och hade en livlig diskussion. Plötsligt börjar det ringa ihärdigt på ytterdörren men vi fortsätter vår diskussion och försöker ignorera oljudet från dörren. Ringandet fortsätter och till slut går han och öppnar. Utanför står en person som är fullt vinterklädd i tjock jacka och pälsmössa som är helt igendragen över ansiktet så det går inte att se vem det är. Personen går fram och ställer sej framför mej och jag börjar sakta knyta upp mössan och efter en stund blir min dotters leende ansikte synligt. Jag blir överlycklig av att se henne igen och tänker samtidigt att hon inte kunde öppna själv för hon har ju ingen nyckel längre.

Jag vaknade storgråtande med en blandning av lycka och sorg inom mej.

Min dotter kom hem, äntligen kom hon hem igen.

Vaknade i morse med en av begravningslåtarna spelandes i mitt huvud och det tog lång tid innan jag lyckades ruska den av mej. Drömde om henne igen och oftast finns hon vid min sida genom hela drömmen som om hon finns där för att stötta mej. Ibland drömmer jag att hon är liten och busig precis som hon var då och då är det jag som skyddar och stöttar henne.

Går nästan aldrig in i hennes rum längre för smärtan blir så stark så att jag kräks efteråt.

Mitt liv står helt stilla, allt har avstannat och jag kämpar för att ta mej igenom dagarna sekund för sekund.

Den fasta grund jag hade att stå på förut raserades helt när hon försvann så jag famlar omkring i mörkret utan att hitta något fotfäste. Känner mej förlorad utan henne, vilsen och utan mål och hur mycket jag än kämpar för att ta mej igenom detta så faller jag bara tillbaks till detta meningslösa tillstånd av orkeslöshet och tomhet. Kan fortfarande se hur hon den sista kvällen sitter på stolen i köket och spelar gitarr för mej. Hon var så levande då så det är så svårt att förstå att hon nästa dag var borta. Att hon inte finns längre, att hon aldrig mer kommer att spela för mej. Önskar så att detta bara var en mardröm, att jag till slut vaknar upp och om igen får höra henne skratta i sitt rum. Då skulle mitt hjärta bli helt igen och fyllas av lycka istället för smärta och sorg. Men jag kommer aldrig mer att få uppleva alla dessa underbara stunder vi hade tillsammans. Hon är borta för alltid och min mardröm fortsätter dag för dag. Det här är mitt liv nu. Smärta, tårar, ångest och saknad i ett mörker som aldrig tar slut.

Drömmer ofta om henne nu. I mina drömmar lever hon fortfarande och allt är som det brukade vara. Det skulle ju kunna vara en tröst att jag åtminstone får se henne igen i mina drömmar men istället så blir sorgen outhärdlig när jag sen vaknar. Jag gråter och är helt förtvivlad innan jag kliver ur sängen och detta är starten på nästan alla dagar.

Klockorna tickar så högt nu. Alla dessa små ljud som jag förut knappt la märke till hörs nu som ett ekande i mina tysta rum. Förväntar mej att se henne hela tiden men det enda som väntar mej vilket rum jag än går in i nu är tomhet och en overklig och ofattbar förlust. Klarar knappt av hennes rum längre för där inne står hennes säng fortfarande redo för henne att krypa ner i. Klarar inte av att se den längre samtidigt som jag inte kan ta bort den. Vet inte vad jag ska göra med alla hennes saker, tanken på att radera hennes liv från hennes rum är helt omöjlig trots att jag kanske borde packa undan allt för min skull.

Står varje dag i fönstret och tittar ner på stigen genom dungen där hon ofta kom gående. Tycker ibland att jag ser henne där men det är bara mitt minne som spelar mej ett spratt. Hon hade älskat att än en gång få se hur träden skiftat från grönska till dessa vackra höstfärger. Snart kommer dom första snöflingorna att falla och det kommer att göra så ont i mej eftersom hon inte får uppleva det igen. Hon älskade verkligen vintern, älskade att ta en promenad och se julpynt i andras fönster. Älskade när snön föll över hennes axlar och la sej som ett vitt täcke över hennes svarta jacka. Med lycka i ögonen och rosiga kinder kom hon sen hem igen och berättade hur vackert allt var.

Hon förgyllde mitt liv och fyllde mitt hjärta med solsken. Hon spred värme i vårt hem genom att bara finnas till, genom att bara vara den hon var och jag känner mej alldeles trasig utan henne.

Jag längtar efter dej gumman, älskar och saknar dej!

Den sista bild jag har av min dotter är när hon precis har gått bort och ligger i sjukhussängen. Det sista minnet jag har är när jag håller hennes kalla hand i min, när jag stryker henne över håret och kysser hennes bleka kinder.

Jag tittar ibland på bilden, inte alltför ofta men ibland. Har fortfarande svårt att helt och fullt förstå att hon verkligen är borta. Det känns så overkligt det här och vore det inte för den outhärdliga smärta som jag nu lever med så kanske jag fortfarande hade suttit och väntat på att hon skulle komma hem igen.

Jag ångrar inte att jag gick in till henne på sjukhuset. Trodde först inte att jag skulle klara det men så fort jag såg henne från dörröppningen så drogs jag automatiskt in till henne. Ville inte förlora denna sista stund med henne, denna sista chans att ge henne all min kärlek, denna sista chans att få se min älskade dotter. Det betyder så mycket för mej att jag klarade av det, att jag inte lät smärtan hålla mej tillbaks och hindra mej från att göra det som jag visste att jag verkligen behövde. Jag ville ta farväl. Hur smärtsamt det än var så ville jag vara nära henne, hålla hennes hand en sista gång, se hennes ansikte och säga jag älskar dej Nettan. Så jag gjorde det, jag har detta sista minne av henne och det är jag så tacksam över.

Var till Minneslunden ikväll och tände ljus för min dotter, min mamma, min pappa och min farmor som alla vilar där. Det var så underbart vackert med alla ljus som tänts för dom som inte finns hos oss längre så trots alla tårar så var det en otrolig upplevelse.

Har nu fått brev om att min dotter gravsatts i Minneslunden.

Det känns fruktansvärt att se mitt barns namn förknippat med en begravningsplats samtidigt som det känns skönt att hon nu äntligen fått komma till ro.

Det är så vackert där hon nu befinner sej med alla träd och all grönska. Snart kommer vintern, den årstid hon älskade mest av alla, så snart kommer den första snön att falla över henne.

   Vila i frid älskade Nettan     
 Min kärlek finns hos dej för evigt

Nu är det tre månader sen min dotter gick bort.

Klockan 15.15 den 25 juli stannade hennes hjärta för evigt så jag tänder ett ljus för henne.

Hon var så underbar min dotter, så varm och så kärleksfull. Så givmild och mån om att andra hade det bra. Hon delade med sej av sej själv och av det hon hade utan att egentligen förvänta sej något tillbaks. Hon spred värme omkring sej och fanns där för den som behövde henne. Sån var hon min dotter, underbar helt enkelt.

Min längtan efter henne är enorm. Tomrummet hon lämnat är så stort och det finns inget som kan fylla det för det fanns bara en av henne.

Jag saknar dej mitt älskade barn!

Funderar varje dag på om jag kanske borde börja plocka undan hennes saker men det blir aldrig mer än tankar. Att packa undan hennes liv går bara inte, det känns alldeles för smärtsamt och definitivt. Hennes rum är ju hennes och jag tror inte att detta nånsin kommer att förändras.

Ser genom fönstret hur alla andras liv går vidare, hur deras liv går framåt för varje dag som går. Själv står jag stilla, som fastfrusen i ett fotspår och att ta ett enda kliv i någon riktning känns som en omöjlighet. Känner mej så vilsen, vet liksom inte vart jag hör hemma längre. Värken i mitt hjärta är så intensiv, så olidlig så det är egentligen ett under att jag fortfarande orkar kliva ur sängen. Saknaden av min dotter blir bara värre för varje dag som går. Jag vet ju nu att hon aldrig mer kommer hem och bara tanken på att det faktiskt är så känns så smärtsam. Hur ska jag kunna överleva utan henne? Hur ska jag kunna nöja mej med att hon bara lever i mina minnen nu? Hur ska jag kunna acceptera att jag aldrig mer få se henne?

Utanför mitt fönster fortsätter allt som vanligt. Vinden blåser i träden och mammor går med sina barnvagnar. Dom tänker nog inte ens på att allt kan tas ifrån dom en dag. Att en enda sekund kan förändra deras liv på det mest grymma sätt. För det är allt som behövs, en ynka sekund för att släcka en människas liv.