Nu är det tre månader sen min dotter gick bort.

Klockan 15.15 den 25 juli stannade hennes hjärta för evigt så jag tänder ett ljus för henne.

Hon var så underbar min dotter, så varm och så kärleksfull. Så givmild och mån om att andra hade det bra. Hon delade med sej av sej själv och av det hon hade utan att egentligen förvänta sej något tillbaks. Hon spred värme omkring sej och fanns där för den som behövde henne. Sån var hon min dotter, underbar helt enkelt.

Min längtan efter henne är enorm. Tomrummet hon lämnat är så stort och det finns inget som kan fylla det för det fanns bara en av henne.

Jag saknar dej mitt älskade barn!

Funderar varje dag på om jag kanske borde börja plocka undan hennes saker men det blir aldrig mer än tankar. Att packa undan hennes liv går bara inte, det känns alldeles för smärtsamt och definitivt. Hennes rum är ju hennes och jag tror inte att detta nånsin kommer att förändras.

Ser genom fönstret hur alla andras liv går vidare, hur deras liv går framåt för varje dag som går. Själv står jag stilla, som fastfrusen i ett fotspår och att ta ett enda kliv i någon riktning känns som en omöjlighet. Känner mej så vilsen, vet liksom inte vart jag hör hemma längre. Värken i mitt hjärta är så intensiv, så olidlig så det är egentligen ett under att jag fortfarande orkar kliva ur sängen. Saknaden av min dotter blir bara värre för varje dag som går. Jag vet ju nu att hon aldrig mer kommer hem och bara tanken på att det faktiskt är så känns så smärtsam. Hur ska jag kunna överleva utan henne? Hur ska jag kunna nöja mej med att hon bara lever i mina minnen nu? Hur ska jag kunna acceptera att jag aldrig mer få se henne?

Utanför mitt fönster fortsätter allt som vanligt. Vinden blåser i träden och mammor går med sina barnvagnar. Dom tänker nog inte ens på att allt kan tas ifrån dom en dag. Att en enda sekund kan förändra deras liv på det mest grymma sätt. För det är allt som behövs, en ynka sekund för att släcka en människas liv.

Försöker finna en mening med detta liv men jag har svårt att hitta någon. Allt för mycket elände har hänt, allt för många hinder har dykt upp i min livsbana och trots att jag raserat de flesta så dyker bara mer skit upp. Tiden läker alla sår sägs det ju men kan tiden verkligen läka detta? Kommer jag en dag att känna att min sorg och min saknad ebbat ut lite eller kommer jag att stanna där jag är nu. I ett bottenlöst, helvetiskt mörker där mitt enda andrum infinner sej när jag sover.

Kämpar för att hitta tillbaks till den jag var innan detta hände och musik var något jag sysselsatte mej mycket med.

Atomic Swing har varit min favoritgrupp under många år nu så här kommer "Dream on", en av alla deras härliga låtar.

Är fortfarande seg efter eftermiddagens tupplur och nu är det snart dags att gå och lägga sej igen. När jag sover försvinner allt det bedrövliga för en stund, all sorg och alla bekymmer suddas bort och jag önskar så att det skulle vara likadant när jag befinner mej i vaket tillstånd. Drömmer inte ens mardrömmar så det finns åtminstone något positivt mitt i allt elände. Har tagit mej igenom ännu en dag. Det är snart tre månader sen min dotter försvann och det här är utan tvivel den absolut värsta tiden i mitt liv. Tar en dag i taget, orkar inte tänka längre än så. Allt handlar om att överleva nu.

Ska till en kurator i morgon. Borde egentligen gått tidigare för jag hade verkligen behövt det men jag trodde att jag skulle klara av detta själv. Kanske kan hon leda in mina tankar på ett annat spår, få mej att sakta börja gå framåt istället för bakåt som jag nu gör.

Jag är som fastfrusen just nu i ett tankesätt som bara är destruktivt och som enbart puttar mej ännu mer ner i sorgens mörker. Jag försöker kravla mej uppåt men jag glider istället längre och längre ner och det känns som om jag förlorat mej själv helt nu. Som om det som en gång var jag helt och hållet försvunnit. Jag vet inte längre vem det är som stirrar tillbaks på mej i spegeln. Ser bara en sorglig siluett och hör detta hjärtskärande ljud av smärta som personen i spegelbilden avger och jag önskar så att jag kunde fly bort från henne. Sudda bort denna förvridna bild av den som nu är jag. Vill plocka fram den person jag egentligen är men jag kan inte finna henne längre. Den styrka jag en gång hade är nu helt borta. Kvar finns bara ett skört skal som kan trasas sönder helt av minsta lilla vindpust.

Jag behöver hjälp, kan äntligen erkänna det för mej själv.
Jag kan inte klara detta ensam.