Den 22 juni 1988 kl. 18.20 föddes du mitt älskade barn. En skrynklig liten flicka som genast fann sin väg in i mitt hjärta. Mina minnen med dej är så många. Minnen av en liten tjej som älskade vatten så mycket så att du knappt kunde vänta på att få på dej badkläder innan du befann dej i vattnet. Hur du genast simmade ut på djupt vatten, helt utan rädsla för de faror som fanns när du inte kunde nå botten. Hur vi lekte kurragömma i skogen, grillade korv över öppen eld och hur dagen avslutades med att vi plockade kottar som vi hemma sen omvandlade till olika djur när vi satte tandpetare som ben på dom. Hur du ibland brukade väcka mej om mornarna när du kom in till mej med en penna och korken till ett lypsyl. Korken satte du på mitt finger och sen ritade du ögon och en mun och efter det började leken där du och min fingergubbe hade en lång konversation om allt och ingenting. Minnen av kvällar med sagoläsning då jag använde olika röster till alla dom figurer som ingick i boken och hur du skrattade då jag pep som en råtta eller mullrade som en åskgubbe.

När du sen blivit vuxen förändrades vårt förhållande. Vi var inte längre bara mor och dotter utan vi blev också bästa vänner. Jag var så stolt över dej gumman, så stolt över den person du utvecklats till. Jag glömmer aldrig värmen i dina ögon, din ödmjukhet och den vilja du hade av att finnas till för andra.Din positiva syn på livet och det lugn du utstrålade.Hur vi brukade munhuggas skämtsamt med varann tills vi båda skrattade.

Du delade med dej av ditt intresse för det japanska språket och trots att jag själv inte förstod något av det så hade du en förmåga att få mej intresserad och nyfiken. Du spelade ofta Sims 3 där du byggde japanska hus, du spelade World of Warcraft, Assassins Creed eller Guild Wars och stunderna är många då jag sitter bredvid dej när du spelar och hur du med brinnande intresse berättar vad spelet handlar om. Du älskade att läsa böcker, allrahelst böcker skrivna av Terry Pratchett, J.R.R Tolkien och Christopher Paolini. Du började samla på mangaböcker i samma stund som du börjat titta på japansk anime och jag kan fortfarande höra skrattet från ditt rum när du njuter av den senaste episoden av exempelvis Bleach eller Naruto.

Den sista tiden av ditt liv spelade vi ofta kort eller spel på kvällarna medans vi hade långa pratstunder om musik, film eller planer och drömmar för framtiden. Jag köpte en gitarr en dag och det gick bara nån dag innan du plockade fram den och lärde dej själv att spela. Du spelade ofta Michael Jacksons "We are the world" och den sista låten du spelade för mej var en japansk låt du hört i nån av dom anime du tittat på. Den låten var så vacker och jag önskar så att jag hade hunnit fråga dej vad den hette så att jag hade kunnat leta upp den för att få höra den igen.

Idag skulle du ha fyllt 24 år min älskling. Dagen hade firats med jordgubbstårta eller med jordgubbar och glass för det var så du alltid ville ha det. Mina minnen med dej är så värdefulla. Så fyllda av värme, kärlek och skratt och jag är så tacksam att jag fick chansen att ha dej i mitt liv. Jag bär dej med mej vart jag än går och vart jag än befinner mej här i livet. Du lever i mina minnen Nettan, du finns i mitt hjärta för alltid.

Grattis på födelsedagen gumman!
Jag älskar dej!
mamma

Denna månad blir så svår att klara. Två födelsedagar är på väg, min dotters bästa väns och min födelsedag, mors dag och pingst infinner sej under samma helg och det sista som sker denna månad är att min dotter har namnsdag.

Solen skiner om dagarna nu men inom mej rasar det värsta oväder. Denna känslomässiga storm som omger mej vill inte ens ta en paus så jag har inget annat val än att acceptera att jag nu befinner mej i en virvel av kaos. Kanske är det så här mitt liv kommer att vara nu. Kanske tårarna kommer att rinna för evigt medans jag i tankarna sörjer det som förlorats och det som aldrig blev. Det enda ljus som finns i mitt liv är min son, min underbara, älskade son. Det är för hans skull jag fortfarande kämpar, för hans skull jag helt enkelt måste klara detta. Allt är för honom nu.

Jag önskar att jag fick stå högst uppe på ett berg och skrika ut min smärta. Bara vråla ut min sorg tills det inte finns nåt skrik kvar inom mej. Låta lungorna fyllas för att sen bara släppa ut allt det jag bär inom mej. All smärta, all saknad och längtan jag har efter dej mitt älskade barn.

Jag har älskat dej ända sen du bara var ett frö i min mage. Älskade dina sparkar och den livsglädje du visade redan innan du kom till denna jord. När du sen föddes min ängel, var mitt liv fullkomligt. Den starkaste av kärlekar fångade mej, omfamnade mej och fyllde mitt hjärta med ro. Jag fick uppleva lyckan av att vara mamma till två helt underbara barn.

Nu står jag här som en skugga av mitt forna jag. För varje dag som går läggs ytterligare en sten till den mur av sorg som nu omsluter mej. Den gnutta ljus som fortfarande kämpar för att ta sej in i mitt liv är på väg att slockna helt och det finns inget jag kan göra för att förhindra att det sker. Mörkret har fått sitt grepp om mej och vägrar släppa taget. Jag är helt förlorad utan dej.

Sju månader har gått sen jag såg mitt älskade barn och det spelar ingen roll att hela mitt inre skriker efter henne för hon kommer aldrig tillbaks igen. Lever med en ständig ångest, en sorg så djup så att jag ibland tror att jag håller på att förlora förståndet. Hon är så levande i mitt huvud, så full av drömmar, planer och livslust så inom mej pågår en ständig kamp för att kunna acceptera att hon faktiskt inte lever längre. Förväntar mej fortfarande att se henne sittandes på köksstolen med gitarren i knät och när hon inte gör det så hamnar jag som i ett chocktillstånd igen. Önskar så att jag fick hålla om henne igen, att jag fick ta henne i min famn och säga hur mycket jag älskar henne.

Håller på och gör en låt i Nettans minne men det går så långsamt. Börjar storgråta efter bara nån minut för det är så smärtsamt att höra tonerna jag skapar för henne. Vet inte om den nånsin blir klar, om jag nånsin klarar av att lyssna på den och bestämma hur den ska fortsätta utan att gå under helt. Har gjort en del låtar genom åren och många utav dom är gjorda samtidigt som jag hade mina barn i tankarna. Min stora kärlek här i livet är ju mina barn så jag tänker automatiskt på dom nästan alltid när jag gör musik.

En låt som jag gjorde innan min dotter gick bort heter " When I close my eyes " så jag lägger ut en länk till den på min sida på YouTube om någon känner för att lyssna.

- When I close my eyes -

Idag är det sex månader sen jag förlorade min dotter.

Varje dag är en kamp för att klara av smärtan som äter upp mej inifrån och jag är förvånad över att jag fortfarande lever. Att jag inte gett upp och gett efter för dom tankar som ofta kommer över mej. Tanken att jag vill komma till henne, att jag inte orkar leva längre när hon inte finns här hos mej. För sanningen är att jag inte klarar det här. Känner mej helt slut psykiskt, som om den sista droppen av liv runnit ur mej och jag vet inte hur jag nånsin ska kunna få livslusten tillbaks.

Hon hade så många drömmar min dotter, så mycket hon ville göra i livet och det gör så ont i mej att hon inte fick chansen att förverkliga sina drömmar. Hon hade planer på att börja plugga japanska, hade redan kommit en bra bit på väg när det gällde tal och skrift och detta ville hon utveckla. Hon drömde om att få flytta hemifrån, skaffa sej ett piano och en svart katt. Hon höll på och skrev två böcker på engelska, hon skrev dikter och det var också något hon funderade att satsa på. Hon älskade att skriva och hade verkligen en talang för det så kanske hade hon kunnat göra något av det yrkesmässigt. Det är så smärtsamt att allt är över, att hon inte fick leva det liv som hon älskade så mycket. Allt är försent nu och jag har så svårt att acceptera det.

Jag älskar dej gumman! Du finns ständigt i mina tankar.

Bad om att få hem rapporten från min dotters obduktion. Har alla andra papper om vad som hände den dagen och hade först bestämt mej för att inte begära att få se obduktionsresultatet men ändrade mej sen. Vill ha all information jag kan få om varför det blev som det blev men ville bara få beslutet om varför hon avled. Istället fick jag tre papper där det stod dokumenterat hur mycket alla hennes organ vägde o.s.v och den informationen hade jag velat slippa. Har efter det drömt mardrömmar om vad dom gjorde med min dotters kropp. Hon undersöktes från topp till tå och visst är det bra att dom var noggranna i sin strävan att få fram varför hon dog men som mamma hade jag velat slippa dessa bilder som nu sitter etsade i mitt minne. Hon var fullt frisk förutom små proppar i vänster lunga och en massiv propp i höger. Slutresultatet är alltså att hon hade levt idag om hon inte hade börjat med p-piller.

Det är så svårt att acceptera det som hänt. Hade hon varit sjuk på något sätt, haft en livshotande sjukdom ex så hade jag ju hunnit förbereda mej på att hon till slut skulle gå bort. Det som istället hände var ju att hon slets ifrån mej. Här ena dan och borta den andra. Den sista dagen i hennes liv spelas upp i mitt huvud om och om igen. Hur hon berättar för mej att hon köpt ett spel online som hon laddat ner och att hon skulle visa mej det när hon kom tillbaks från affären. Hur hon sitter på pallen i hallen och tar på sej sina skor. Att hon frågar mej om hennes hår ser okej ut och jag svarar som jag alltid gjorde, att hon alltid är fin i håret. Sen går hon ut genom dörren och börjar gå ner för trapporna. Detta var sista gången jag såg henne i livet.

Nästa gång jag såg henne var på kvällen samma dag när jag tog farväl av henne på sjukhuset. Min syster och min svåger skjutsade mej till Karolinska och jag visste redan i bilen att det var försent. Visste inom mej att hon redan var borta. Var på sjukhuset i flera timmar och väntade medans dom försökte få igång min dotters cirkulation men jag visste att det inte skulle gå så jag var redan inställd på det värsta. Hade då min son, hans flickvän och hennes syster, min sons svärmor och min sons vän hos mej. Flera av dom hade jag inte träffat förut men det stöd jag och min son fick den kvällen var helt underbart. Dom fanns där för oss, grät med oss och tröstade oss. Dom gjorde allt för att vi skulle klara av det som hänt och det värmer mitt hjärta att det faktiskt finns så underbara människor i denna värld. Tack alla ni som ställde upp den dagen!

När jag sen kom hem på kvällen var min dotters dator fortfarande påslagen. Spelet som hon skulle visa mej var satt på paus och ljudet var fortfarande på. Hon hade bara tänkt vara borta en kort stund, skulle bara köpa en mjölk och ett vanilj hjärta. Ser henne fortfarande framför mej. Hur hon börjar gå ner för trapporna för att sen aldrig mer återvända. 

Idag är det fem månader sen min dotter gick bort. 153 dagar av sorg, tårar och ett obeskrivligt lidande. Jag har gråtit varenda dag, ibland hela dagarna med endast kortare uppehåll innan allt börjat om på nytt. Har tillbringat julen helt ensam, valde att ha det så. Stänger in mina känslor när jag umgås med andra, lägger liksom ett lock på sorgen vilket gör att allt bara rasar över mej med dubbel styrka när jag sen blir ensam igen. Har inte pyntat något, inte ätit någon julmat för jag klarar helt enkelt inte av att fira att det är jul nu. Min dotter älskade julen. Att pynta granen, göra julgodis och allt annat som hör till så det har varit så smärtsamt att inte ha henne här nu. Att inte få se hennes ögon glittra av lycka av alla tända ljus som fyllde vårt hem förut. Jag saknar henne så enormt mycket, längtar hela tiden efter att få se henne igen, få höra hennes röst, hennes skratt och allt det som var så underbart med henne. Hon fattas mej, hon fattas mej så mycket så att jag går under utan henne. Nu är julen tack och lov snart över men nyår är istället på väg och då blir det samma sak igen. Ett kämpande för att ta mej igenom denna dag som andra firar men som för mej bara innebär ännu mer smärta och sorg.

Gick för några dagar sen in i min dotters rum för att vattna hennes blommor och när jag kommer fram till hennes databord så slog en parfymdoft emot mej som om någon nyss varit där. Det var bara runt hennes dator som doften fanns och det finns ingen logisk förklaring till detta för det finns inget i hennes rum som kan dofta parfym. Detta har gjort så att jag ännu mer funderar på om det ändå finns något efter att vi lämnat detta liv. Kanske hon finns här hemma ibland, kanske hon besöker sitt rum och vårt hem då och då. Jag vet inte riktigt vad jag tror på när det gäller sånt men tanken på att det kanske aldrig helt tar slut finns ju hos mej nu.

Vaknade igår med min dotter sjungande i mitt huvud. Hon var kanske sex år och sitter på golvet i vårt hem och sjunger "Var bor du lilla råtta". Hon sjunger och sjunger trots att det blivit en ny dag nu och hur jag än försöker så kan jag inte bli av med det.

Vaknade i morse igen med en sån enorm sorg inom mej för mardrömmen startar ju på nytt varje gång jag vaknar. Kräktes igen som om magen vänder ut och in på sej för att försöka bli av med lite av smärtan, som om det blir för mycket sorg till slut så att det svämmar över. Har tappat all ork och energi. Livslusten är som bortblåst och jag vet inte hur jag ska kunna få tillbaks den. Snart är det ett nytt år och jag vet inte hur jag ska kunna klara av att ett nytt år startar utan att min dotter finns i mitt liv. Raketer kommer att avfyras trots att hon inte finns här längre och jag vet att jag kommer att storgråta mej igenom nyårsafton. Förra året stod hon och jag tillsammans och tittade på raketerna och livet var underbart. Denna gång blir så smärtsam. Mitt hjärta har slitits ur kroppen på mej så jag vet inte hur jag ska kunna överleva den kvällen och det nya året som sen kommer. Mitt mardrömsliv har precis bara börjat.