Försöker finna en mening med detta liv men jag har svårt att hitta någon. Allt för mycket elände har hänt, allt för många hinder har dykt upp i min livsbana och trots att jag raserat de flesta så dyker bara mer skit upp. Tiden läker alla sår sägs det ju men kan tiden verkligen läka detta? Kommer jag en dag att känna att min sorg och min saknad ebbat ut lite eller kommer jag att stanna där jag är nu. I ett bottenlöst, helvetiskt mörker där mitt enda andrum infinner sej när jag sover.

Kämpar för att hitta tillbaks till den jag var innan detta hände och musik var något jag sysselsatte mej mycket med.

Atomic Swing har varit min favoritgrupp under många år nu så här kommer "Dream on", en av alla deras härliga låtar.

Är fortfarande seg efter eftermiddagens tupplur och nu är det snart dags att gå och lägga sej igen. När jag sover försvinner allt det bedrövliga för en stund, all sorg och alla bekymmer suddas bort och jag önskar så att det skulle vara likadant när jag befinner mej i vaket tillstånd. Drömmer inte ens mardrömmar så det finns åtminstone något positivt mitt i allt elände. Har tagit mej igenom ännu en dag. Det är snart tre månader sen min dotter försvann och det här är utan tvivel den absolut värsta tiden i mitt liv. Tar en dag i taget, orkar inte tänka längre än så. Allt handlar om att överleva nu.

Ska till en kurator i morgon. Borde egentligen gått tidigare för jag hade verkligen behövt det men jag trodde att jag skulle klara av detta själv. Kanske kan hon leda in mina tankar på ett annat spår, få mej att sakta börja gå framåt istället för bakåt som jag nu gör.

Jag är som fastfrusen just nu i ett tankesätt som bara är destruktivt och som enbart puttar mej ännu mer ner i sorgens mörker. Jag försöker kravla mej uppåt men jag glider istället längre och längre ner och det känns som om jag förlorat mej själv helt nu. Som om det som en gång var jag helt och hållet försvunnit. Jag vet inte längre vem det är som stirrar tillbaks på mej i spegeln. Ser bara en sorglig siluett och hör detta hjärtskärande ljud av smärta som personen i spegelbilden avger och jag önskar så att jag kunde fly bort från henne. Sudda bort denna förvridna bild av den som nu är jag. Vill plocka fram den person jag egentligen är men jag kan inte finna henne längre. Den styrka jag en gång hade är nu helt borta. Kvar finns bara ett skört skal som kan trasas sönder helt av minsta lilla vindpust.

Jag behöver hjälp, kan äntligen erkänna det för mej själv.
Jag kan inte klara detta ensam.

Min dotter var väldigt intresserad av sånt som hade med Japan att göra, ex manga, anime, musiken och det japanska språket.

Köpte denna körsbärsträd-lampa som jag tänder för henne varje kväll. 

Varje morgon går jag in i hennes rum och vrider runt hennes persienner. Säger godmorgon till henne medans jag gråter och stryker över hennes kudde. Fastnar vid hennes säng och luktar på hennes sovtröja som fortfarande ligger under hennes täcke. Drar in hennes doft och blir ännu mer förtvivlad eftersom den doftar precis som om hon nyss sovit i den. Pratar med henne och säger hur mycket jag saknar henne, hur mycket jag älskar henne.

Hennes rum känns så tomt, så ödsligt och utan liv. Inga skratt hörs därifrån mer, ingen musik spelas längre och det känns som om allt dog den dagen då hon försvann. Som om jag puttades ner i ett bottenlöst, svart hål och det är där jag nu befinner mej. I ett totalt mörker som slukar mej mer och mer ju längre tid som går.

Varje kväll går jag in i hennes rum och vrider tillbaks hennes persienner. Säger godnatt och fastnar om igen vid hennes säng. Borde kanske inte gå in till henne så ofta men jag behöver dessa stunder för att få känna hennes närhet. Allt jag har kvar av henne är ju hennes saker och hennes doft och jag blir ju tvungen att nöja mej med det. Jag behöver det lilla jag kan få av det som var hon och allt det finns i hennes rum, så i morgon går jag in till henne igen.

Bilder på två av min dotters nallar. Den till vänster fick hon med sej i kistan så den finns för alltid hos henne. Den andra sitter fortfarande i hennes fönster.

Det är precis som dom säger, att efter begravningen förändras sorgen.

Den första tiden befann jag mej som i ett chocktillstånd. Kunde inte förstå att hon verkligen var borta. Väntade varje dag på att hon skulle komma hem och hade hon gjort det så hade jag egentligen inte blivit förvånad. Det var ju en omöjlighet att hon helt plötsligt skulle vara som bortsuddad. Hennes rum fanns ju kvar och väntade på henne. Hennes kläder låg fortfarande där hon lämnat dom, hängande över en stol eller slängda i en hög i fåtöljen. Hennes mobil, hennes tv och dator väntade på att bli använda av henne igen. Gitarren låg på hennes säng där hon lämnat den och hennes böcker stod uppradade och redo att bli lästa av henne.

Men hon kom aldrig hem igen.
Jag får aldrig mer höra hennes nyckel i dörren, får aldrig mer se hennes leende ansikte, får aldrig mer höra hennes underbara skratt, får aldrig mer hålla om henne.

Begravningen är över och min sorg har nått ett djup som jag inte ens visste existerade. Hade ingen aning om att det ens fanns en sån smärta som jag nu tvingas bära på. Jag är totalt trasig i själen, söndersliten och kastad i ett hörn. Gråten börjar i mitt innersta rum och sliter och rasar fram i min kropp innan den slutligen tar sej ut ur min mun som ett vrålande odjur. Med hennes kudde i min famn fortsätter min förtvivlande saknad av henne medans jag står där, stirrande på hennes tomma säng.

I mitt huvud flimrar bilder av henne runt, runt. Alla minnen blir som ett krampaktigt grepp om mitt hjärta som kramar hårdare och hårdare tills smärtan blir så olidlig så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ångesten fångar in mej och släpper mej inte, inte ens för en sekund. Jag kan inte leva utan henne, det är det enda jag egentligen är säker på. Ett liv utan min älskade dotter är otänkbart, helt omöjligt. Ändå är det precis det jag tvingas göra, det jag tvingas acceptera. Jag får aldrig tillbaks henne hur många gånger jag än ber om det. Jag får aldrig mer höra henne kalla mej mamma.

Jag drömde om min dotter härom natten.

Vi befann oss på ett torg och hon följde efter mej i tystnad. Jag vände mej om och såg att hon var klädd i en lång vit särk. Hon var blek och tårarna rann över hennes kinder. Jag frågade henne om hon mådde dåligt men då skakade hon bara tyst på huvudet. På torget stod en man och jag gick fram och kramade honom. Han gav mej en puss som varade i evigheter och hela situationen strålade av kärlek och värme. Precis i slutet av drömmen förstod jag att det var min dotter som pussade mej.

Jag vaknade och kände fortfarande hennes värme runt omkring mej men sen ramlade verkligheten över mej igen och jag var om igen insvept av sorg.