Det var ett helt år sen jag skrev här nu. Tiden går så fort, den rusar liksom fram samtidigt som den i stort sett står helt still. Jag mår lite bättre nu. Har ätit antidepressiv medicin sen förra sommaren och jag är så tacksam för att läkaren övertalade mej att åtminstone prova medicinering. Jag hade aldrig gått med på det utan hans övertalning för jag bar på en rädsla om vad en sådan medicin kan göra med en människa.

Mina hysteriska gråtattacker har i stort sett slutat nu. Innan jag började med medicinen så gjorde jag inget annat än grät och då menar jag inte en vanlig gråt utan den sorten som gör att man vrålar från sitt innersta väsen. Jag brukade prata med henne samtidigt som jag tjöt och snörvlade och jag kunde liksom inte sluta. Inne i mitt huvud pågick ett ständigt kaos av tankar som bara malde och malde. Bilder av henne for runt, runt inom mej och det enda jag var helt säker på var att jag inte ville vara här utan henne. Har ännu inte kunnat släppa den tanken, att jag skulle kunna leva och njuta av mitt liv utan min lilla gumma och kanske kommer jag aldrig dit.

Jag bär fortfarande på en ständig ångest men den är mer kontrollerbar nu. Gråter gör jag då och då men bara om jag tillåter att tankarna ska få komma fram från djupet inom mej. Medicinen gör så att jag kan stänga av och skjuta undan det som jag inte klarar av just nu. Kanske låter det som en flykt från sanningen men jag tror att detta är det enda sättet för mej att överleva.

Jag förstår fortfarande inte att hon är borta och jag får nog acceptera att det är så nu. Jag kan inte förstå det samtidigt som jag sörjer att hon inte är här. Jag tänker på henne hela tiden och fortfarande så dyker tanken upp att jag ska fråga henne om något eller berätta något för henne, som om min hjärna inte kan ta in att hon inte är här längre. Kanske kommer det att fortsätta så resten av mitt liv. Tre år har snart gått och på den punkten har mina tankar inte förändrats ett dugg så det kanske är så det kommer att vara nu. Hon finns här hos mej för evigt trots att jag inte kan se henne längre. Min kärlek till henne lever i all evighet.