Har äntligen gjort klart min dotters minneslåt som jag egentligen började med för många månader sen.

Den blev inte särskilt lång men jag fick ur mej många känslor och

tankar medans jag gjorde den. Tårarna har runnit medans jag skapade dessa toner för henne och

jag kan se henne framför mej när

jag lyssnar på den.

Älskar dej gumman!

Idag är det ett år och två dagar sen min dotter gick hemifrån. Kan inte förstå att jag överlevt så lång tid. Hela mitt liv är totalt förändrat nu. Saker som förut ansågs så viktiga har helt förlorat sin betydelse. Mina tankar över livet och döden har gått in i ett annat spår för inget är ju som förut längre och kommer heller aldrig att bli det. Jag är inte den jag var förut, en annan version av mej har tagit över nu och jag tror inte att jag nånsin kommer att hitta tillbaks till den jag var. Har så svårt att tro att jag kan leva resten av mitt liv utan min dotter. Åren kommer att gå och jag kommer att finnas kvar men kallas det egentligen "att leva" när jag bara existerar? För det är så det är, jag lever men är inte levande längre. Alla dagar är likadana. Bilden av min dotter sitter etsad i mitt huvud och med en olidlig smärta i mitt hjärta kämpar jag mej framåt dag för dag. Tar ofta tupplurar för att orka med dagarna, sover bort några timmar för att slippa ha ångest för en stund. Hennes skratt ekar inom mej, jag hör det fortfarande så klart och tydligt och det känns så fruktansvärt att hon aldrig mer kommer att skratta på riktigt. Att hon inte en enda sekund till får njuta av sitt liv för hon älskade verkligen att leva.

One year has passed since I saw you
I love you so much, I adore you
are you crying for me
are you able to see
all the tears I cried for you

Can you feel the sorrow inside my heart
can you hear me calling cause we're apart
all the moments we had
all the love that we shared
makes me cry even more

In every breath I take
I'm sending my love
to my beautiful precious child
like a silent whisper, like the calmest breeze
I'm holding you gently so tight

When a star is shining brighter
in the cold and lonely nights
it will be you that shines
angel of mine

Har idag satt upp min dotters planscher på hennes väggar igen. Tog ju ner dom för några månader sen, i en stund av total förtvivlan, men har sen dess haft en gnagande känsla av att jag måste sätta upp dom igen. Nu är det gjort och det känns helt rätt. Ska inte ta bort nånting från hennes rum förräns jag känner att jag är helt redo men jag vet inte om den dan nånsin kommer att infinna sej.

Årsdagen är på väg, det är bara en vecka dit nu och jag vet inte hur jag ska klara av att ta mej igenom den. Funderar på att åka till Minneslunden igen men jag vet inte om jag har ork till det. Vet inte om jag klarar av att stå och stirra på kullen och tänka att det är ett helt år sen hon gick hemifrån. Bara tanken på att det var så länge sen jag såg henne är ju så smärtsam, så fruktansvärt smärtsam så jag bestämmer mej först när den dan kommer. Tiden har gått så fort samtidigt som det känns som om den stått still för minnet av hennes sista dag är fortfarande helt färsk i mitt minne. Väntar fortfarande på att hon ska komma hem, kan inte styra över det själv för det är bara så det är även om jag vet att det är en omöjlighet. Att det aldrig nånsin kommer att ske.

Pratar ofta med dom andra föräldrarna som förlorat ett barn och det hjälper mej otroligt mycket. Vi stöttar varann vilket sker helt naturligt eftersom vi alla vet hur den andra känner. Tack och lov att jag hittade dit för jag behöver dom verkligen och kanske behöver dom också mej.

När jag stod i duschen igår så började vattnet stiga i golvbrunnen så jag satte igång och rensade. Det jag fick upp var en stor klump av svart hår. Med tårarna rinnande står jag där med min dotters svarta hår i handen. I den sekund då jag ser hennes hår försvinna ner i toaletten så ångrar jag mej. Jag önskar så att jag hade rengjort håret istället så att jag hade haft kvar en lock från henne men nu är det försent. Allt är försent.

Årsdagen närmar sej, nu är det bara några veckor kvar dit och jag känner hur sorgen går in i ett nytt skede nu. Nånting händer automatiskt med en när en speciell dag är på väg. Det mörker jag befunnit mej i sen hon försvann har djupnat ännu mer. Meningslösheten är så total nu så det är så svårt att klara av att ta sej fram till nästa dag. Smärtan inom mej är en del av mitt liv nu, den största delen av mitt liv för den tar över allt annat. Med frätande ångest och sorg inom mej kämpar jag mej framåt för hur smärtsamt det än är så kan jag inte ge upp. Mitt inre skriker efter henne, vill komma till henne, vill ge upp nu på en gång, men den utvägen finns helt enkelt inte. Jag vet att hon vill att jag ska kämpa, att hon vill att jag en dag kommer ut på andra sidan av denna sorg som en helare människa än den jag är idag. Men det är svårt att tro att det här nånsin kommer att förändras, att jag en dag kommer att kunna tänka och känna att jag kan leva utan henne. Allt är så fruktansvärt mörkt runt omkring mej nu, allt ljus har för länge sedan slocknat och jag har ingen aning om hur jag nånsin ska kunna förändra det.