Idag är det sex månader sen jag förlorade min dotter.

Varje dag är en kamp för att klara av smärtan som äter upp mej inifrån och jag är förvånad över att jag fortfarande lever. Att jag inte gett upp och gett efter för dom tankar som ofta kommer över mej. Tanken att jag vill komma till henne, att jag inte orkar leva längre när hon inte finns här hos mej. För sanningen är att jag inte klarar det här. Känner mej helt slut psykiskt, som om den sista droppen av liv runnit ur mej och jag vet inte hur jag nånsin ska kunna få livslusten tillbaks.

Hon hade så många drömmar min dotter, så mycket hon ville göra i livet och det gör så ont i mej att hon inte fick chansen att förverkliga sina drömmar. Hon hade planer på att börja plugga japanska, hade redan kommit en bra bit på väg när det gällde tal och skrift och detta ville hon utveckla. Hon drömde om att få flytta hemifrån, skaffa sej ett piano och en svart katt. Hon höll på och skrev två böcker på engelska, hon skrev dikter och det var också något hon funderade att satsa på. Hon älskade att skriva och hade verkligen en talang för det så kanske hade hon kunnat göra något av det yrkesmässigt. Det är så smärtsamt att allt är över, att hon inte fick leva det liv som hon älskade så mycket. Allt är försent nu och jag har så svårt att acceptera det.

Jag älskar dej gumman! Du finns ständigt i mina tankar.

Bad om att få hem rapporten från min dotters obduktion. Har alla andra papper om vad som hände den dagen och hade först bestämt mej för att inte begära att få se obduktionsresultatet men ändrade mej sen. Vill ha all information jag kan få om varför det blev som det blev men ville bara få beslutet om varför hon avled. Istället fick jag tre papper där det stod dokumenterat hur mycket alla hennes organ vägde o.s.v och den informationen hade jag velat slippa. Har efter det drömt mardrömmar om vad dom gjorde med min dotters kropp. Hon undersöktes från topp till tå och visst är det bra att dom var noggranna i sin strävan att få fram varför hon dog men som mamma hade jag velat slippa dessa bilder som nu sitter etsade i mitt minne. Hon var fullt frisk förutom små proppar i vänster lunga och en massiv propp i höger. Slutresultatet är alltså att hon hade levt idag om hon inte hade börjat med p-piller.

Det är så svårt att acceptera det som hänt. Hade hon varit sjuk på något sätt, haft en livshotande sjukdom ex så hade jag ju hunnit förbereda mej på att hon till slut skulle gå bort. Det som istället hände var ju att hon slets ifrån mej. Här ena dan och borta den andra. Den sista dagen i hennes liv spelas upp i mitt huvud om och om igen. Hur hon berättar för mej att hon köpt ett spel online som hon laddat ner och att hon skulle visa mej det när hon kom tillbaks från affären. Hur hon sitter på pallen i hallen och tar på sej sina skor. Att hon frågar mej om hennes hår ser okej ut och jag svarar som jag alltid gjorde, att hon alltid är fin i håret. Sen går hon ut genom dörren och börjar gå ner för trapporna. Detta var sista gången jag såg henne i livet.

Nästa gång jag såg henne var på kvällen samma dag när jag tog farväl av henne på sjukhuset. Min syster och min svåger skjutsade mej till Karolinska och jag visste redan i bilen att det var försent. Visste inom mej att hon redan var borta. Var på sjukhuset i flera timmar och väntade medans dom försökte få igång min dotters cirkulation men jag visste att det inte skulle gå så jag var redan inställd på det värsta. Hade då min son, hans flickvän och hennes syster, min sons svärmor och min sons vän hos mej. Flera av dom hade jag inte träffat förut men det stöd jag och min son fick den kvällen var helt underbart. Dom fanns där för oss, grät med oss och tröstade oss. Dom gjorde allt för att vi skulle klara av det som hänt och det värmer mitt hjärta att det faktiskt finns så underbara människor i denna värld. Tack alla ni som ställde upp den dagen!

När jag sen kom hem på kvällen var min dotters dator fortfarande påslagen. Spelet som hon skulle visa mej var satt på paus och ljudet var fortfarande på. Hon hade bara tänkt vara borta en kort stund, skulle bara köpa en mjölk och ett vanilj hjärta. Ser henne fortfarande framför mej. Hur hon börjar gå ner för trapporna för att sen aldrig mer återvända.