Sju månader har gått sen jag såg mitt älskade barn och det spelar ingen roll att hela mitt inre skriker efter henne för hon kommer aldrig tillbaks igen. Lever med en ständig ångest, en sorg så djup så att jag ibland tror att jag håller på att förlora förståndet. Hon är så levande i mitt huvud, så full av drömmar, planer och livslust så inom mej pågår en ständig kamp för att kunna acceptera att hon faktiskt inte lever längre. Förväntar mej fortfarande att se henne sittandes på köksstolen med gitarren i knät och när hon inte gör det så hamnar jag som i ett chocktillstånd igen. Önskar så att jag fick hålla om henne igen, att jag fick ta henne i min famn och säga hur mycket jag älskar henne.

Håller på och gör en låt i Nettans minne men det går så långsamt. Börjar storgråta efter bara nån minut för det är så smärtsamt att höra tonerna jag skapar för henne. Vet inte om den nånsin blir klar, om jag nånsin klarar av att lyssna på den och bestämma hur den ska fortsätta utan att gå under helt. Har gjort en del låtar genom åren och många utav dom är gjorda samtidigt som jag hade mina barn i tankarna. Min stora kärlek här i livet är ju mina barn så jag tänker automatiskt på dom nästan alltid när jag gör musik.

En låt som jag gjorde innan min dotter gick bort heter " When I close my eyes " så jag lägger ut en länk till den på min sida på YouTube om någon känner för att lyssna.

- When I close my eyes -