Idag är det fem månader sen min dotter gick bort. 153 dagar av sorg, tårar och ett obeskrivligt lidande. Jag har gråtit varenda dag, ibland hela dagarna med endast kortare uppehåll innan allt börjat om på nytt. Har tillbringat julen helt ensam, valde att ha det så. Stänger in mina känslor när jag umgås med andra, lägger liksom ett lock på sorgen vilket gör att allt bara rasar över mej med dubbel styrka när jag sen blir ensam igen. Har inte pyntat något, inte ätit någon julmat för jag klarar helt enkelt inte av att fira att det är jul nu. Min dotter älskade julen. Att pynta granen, göra julgodis och allt annat som hör till så det har varit så smärtsamt att inte ha henne här nu. Att inte få se hennes ögon glittra av lycka av alla tända ljus som fyllde vårt hem förut. Jag saknar henne så enormt mycket, längtar hela tiden efter att få se henne igen, få höra hennes röst, hennes skratt och allt det som var så underbart med henne. Hon fattas mej, hon fattas mej så mycket så att jag går under utan henne. Nu är julen tack och lov snart över men nyår är istället på väg och då blir det samma sak igen. Ett kämpande för att ta mej igenom denna dag som andra firar men som för mej bara innebär ännu mer smärta och sorg.

Gick för några dagar sen in i min dotters rum för att vattna hennes blommor och när jag kommer fram till hennes databord så slog en parfymdoft emot mej som om någon nyss varit där. Det var bara runt hennes dator som doften fanns och det finns ingen logisk förklaring till detta för det finns inget i hennes rum som kan dofta parfym. Detta har gjort så att jag ännu mer funderar på om det ändå finns något efter att vi lämnat detta liv. Kanske hon finns här hemma ibland, kanske hon besöker sitt rum och vårt hem då och då. Jag vet inte riktigt vad jag tror på när det gäller sånt men tanken på att det kanske aldrig helt tar slut finns ju hos mej nu.

Vaknade igår med min dotter sjungande i mitt huvud. Hon var kanske sex år och sitter på golvet i vårt hem och sjunger "Var bor du lilla råtta". Hon sjunger och sjunger trots att det blivit en ny dag nu och hur jag än försöker så kan jag inte bli av med det.

Vaknade i morse igen med en sån enorm sorg inom mej för mardrömmen startar ju på nytt varje gång jag vaknar. Kräktes igen som om magen vänder ut och in på sej för att försöka bli av med lite av smärtan, som om det blir för mycket sorg till slut så att det svämmar över. Har tappat all ork och energi. Livslusten är som bortblåst och jag vet inte hur jag ska kunna få tillbaks den. Snart är det ett nytt år och jag vet inte hur jag ska kunna klara av att ett nytt år startar utan att min dotter finns i mitt liv. Raketer kommer att avfyras trots att hon inte finns här längre och jag vet att jag kommer att storgråta mej igenom nyårsafton. Förra året stod hon och jag tillsammans och tittade på raketerna och livet var underbart. Denna gång blir så smärtsam. Mitt hjärta har slitits ur kroppen på mej så jag vet inte hur jag ska kunna överleva den kvällen och det nya året som sen kommer. Mitt mardrömsliv har precis bara börjat.

Jag drömde i natt att jag och min dotters pappa stod i köket och hade en livlig diskussion. Plötsligt börjar det ringa ihärdigt på ytterdörren men vi fortsätter vår diskussion och försöker ignorera oljudet från dörren. Ringandet fortsätter och till slut går han och öppnar. Utanför står en person som är fullt vinterklädd i tjock jacka och pälsmössa som är helt igendragen över ansiktet så det går inte att se vem det är. Personen går fram och ställer sej framför mej och jag börjar sakta knyta upp mössan och efter en stund blir min dotters leende ansikte synligt. Jag blir överlycklig av att se henne igen och tänker samtidigt att hon inte kunde öppna själv för hon har ju ingen nyckel längre.

Jag vaknade storgråtande med en blandning av lycka och sorg inom mej.

Min dotter kom hem, äntligen kom hon hem igen.