Min dotter var väldigt intresserad av sånt som hade med Japan att göra, ex manga, anime, musiken och det japanska språket.

Köpte denna körsbärsträd-lampa som jag tänder för henne varje kväll. 

Varje morgon går jag in i hennes rum och vrider runt hennes persienner. Säger godmorgon till henne medans jag gråter och stryker över hennes kudde. Fastnar vid hennes säng och luktar på hennes sovtröja som fortfarande ligger under hennes täcke. Drar in hennes doft och blir ännu mer förtvivlad eftersom den doftar precis som om hon nyss sovit i den. Pratar med henne och säger hur mycket jag saknar henne, hur mycket jag älskar henne.

Hennes rum känns så tomt, så ödsligt och utan liv. Inga skratt hörs därifrån mer, ingen musik spelas längre och det känns som om allt dog den dagen då hon försvann. Som om jag puttades ner i ett bottenlöst, svart hål och det är där jag nu befinner mej. I ett totalt mörker som slukar mej mer och mer ju längre tid som går.

Varje kväll går jag in i hennes rum och vrider tillbaks hennes persienner. Säger godnatt och fastnar om igen vid hennes säng. Borde kanske inte gå in till henne så ofta men jag behöver dessa stunder för att få känna hennes närhet. Allt jag har kvar av henne är ju hennes saker och hennes doft och jag blir ju tvungen att nöja mej med det. Jag behöver det lilla jag kan få av det som var hon och allt det finns i hennes rum, så i morgon går jag in till henne igen.

Bilder på två av min dotters nallar. Den till vänster fick hon med sej i kistan så den finns för alltid hos henne. Den andra sitter fortfarande i hennes fönster.

Det är precis som dom säger, att efter begravningen förändras sorgen.

Den första tiden befann jag mej som i ett chocktillstånd. Kunde inte förstå att hon verkligen var borta. Väntade varje dag på att hon skulle komma hem och hade hon gjort det så hade jag egentligen inte blivit förvånad. Det var ju en omöjlighet att hon helt plötsligt skulle vara som bortsuddad. Hennes rum fanns ju kvar och väntade på henne. Hennes kläder låg fortfarande där hon lämnat dom, hängande över en stol eller slängda i en hög i fåtöljen. Hennes mobil, hennes tv och dator väntade på att bli använda av henne igen. Gitarren låg på hennes säng där hon lämnat den och hennes böcker stod uppradade och redo att bli lästa av henne.

Men hon kom aldrig hem igen.
Jag får aldrig mer höra hennes nyckel i dörren, får aldrig mer se hennes leende ansikte, får aldrig mer höra hennes underbara skratt, får aldrig mer hålla om henne.

Begravningen är över och min sorg har nått ett djup som jag inte ens visste existerade. Hade ingen aning om att det ens fanns en sån smärta som jag nu tvingas bära på. Jag är totalt trasig i själen, söndersliten och kastad i ett hörn. Gråten börjar i mitt innersta rum och sliter och rasar fram i min kropp innan den slutligen tar sej ut ur min mun som ett vrålande odjur. Med hennes kudde i min famn fortsätter min förtvivlande saknad av henne medans jag står där, stirrande på hennes tomma säng.

I mitt huvud flimrar bilder av henne runt, runt. Alla minnen blir som ett krampaktigt grepp om mitt hjärta som kramar hårdare och hårdare tills smärtan blir så olidlig så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ångesten fångar in mej och släpper mej inte, inte ens för en sekund. Jag kan inte leva utan henne, det är det enda jag egentligen är säker på. Ett liv utan min älskade dotter är otänkbart, helt omöjligt. Ändå är det precis det jag tvingas göra, det jag tvingas acceptera. Jag får aldrig tillbaks henne hur många gånger jag än ber om det. Jag får aldrig mer höra henne kalla mej mamma.

Jag drömde om min dotter härom natten.

Vi befann oss på ett torg och hon följde efter mej i tystnad. Jag vände mej om och såg att hon var klädd i en lång vit särk. Hon var blek och tårarna rann över hennes kinder. Jag frågade henne om hon mådde dåligt men då skakade hon bara tyst på huvudet. På torget stod en man och jag gick fram och kramade honom. Han gav mej en puss som varade i evigheter och hela situationen strålade av kärlek och värme. Precis i slutet av drömmen förstod jag att det var min dotter som pussade mej.

Jag vaknade och kände fortfarande hennes värme runt omkring mej men sen ramlade verkligheten över mej igen och jag var om igen insvept av sorg.