Vaknade i morse med en av begravningslåtarna spelandes i mitt huvud och det tog lång tid innan jag lyckades ruska den av mej. Drömde om henne igen och oftast finns hon vid min sida genom hela drömmen som om hon finns där för att stötta mej. Ibland drömmer jag att hon är liten och busig precis som hon var då och då är det jag som skyddar och stöttar henne.

Går nästan aldrig in i hennes rum längre för smärtan blir så stark så att jag kräks efteråt.

Mitt liv står helt stilla, allt har avstannat och jag kämpar för att ta mej igenom dagarna sekund för sekund.

Den fasta grund jag hade att stå på förut raserades helt när hon försvann så jag famlar omkring i mörkret utan att hitta något fotfäste. Känner mej förlorad utan henne, vilsen och utan mål och hur mycket jag än kämpar för att ta mej igenom detta så faller jag bara tillbaks till detta meningslösa tillstånd av orkeslöshet och tomhet. Kan fortfarande se hur hon den sista kvällen sitter på stolen i köket och spelar gitarr för mej. Hon var så levande då så det är så svårt att förstå att hon nästa dag var borta. Att hon inte finns längre, att hon aldrig mer kommer att spela för mej. Önskar så att detta bara var en mardröm, att jag till slut vaknar upp och om igen får höra henne skratta i sitt rum. Då skulle mitt hjärta bli helt igen och fyllas av lycka istället för smärta och sorg. Men jag kommer aldrig mer att få uppleva alla dessa underbara stunder vi hade tillsammans. Hon är borta för alltid och min mardröm fortsätter dag för dag. Det här är mitt liv nu. Smärta, tårar, ångest och saknad i ett mörker som aldrig tar slut.

Drömmer ofta om henne nu. I mina drömmar lever hon fortfarande och allt är som det brukade vara. Det skulle ju kunna vara en tröst att jag åtminstone får se henne igen i mina drömmar men istället så blir sorgen outhärdlig när jag sen vaknar. Jag gråter och är helt förtvivlad innan jag kliver ur sängen och detta är starten på nästan alla dagar.

Klockorna tickar så högt nu. Alla dessa små ljud som jag förut knappt la märke till hörs nu som ett ekande i mina tysta rum. Förväntar mej att se henne hela tiden men det enda som väntar mej vilket rum jag än går in i nu är tomhet och en overklig och ofattbar förlust. Klarar knappt av hennes rum längre för där inne står hennes säng fortfarande redo för henne att krypa ner i. Klarar inte av att se den längre samtidigt som jag inte kan ta bort den. Vet inte vad jag ska göra med alla hennes saker, tanken på att radera hennes liv från hennes rum är helt omöjlig trots att jag kanske borde packa undan allt för min skull.

Står varje dag i fönstret och tittar ner på stigen genom dungen där hon ofta kom gående. Tycker ibland att jag ser henne där men det är bara mitt minne som spelar mej ett spratt. Hon hade älskat att än en gång få se hur träden skiftat från grönska till dessa vackra höstfärger. Snart kommer dom första snöflingorna att falla och det kommer att göra så ont i mej eftersom hon inte får uppleva det igen. Hon älskade verkligen vintern, älskade att ta en promenad och se julpynt i andras fönster. Älskade när snön föll över hennes axlar och la sej som ett vitt täcke över hennes svarta jacka. Med lycka i ögonen och rosiga kinder kom hon sen hem igen och berättade hur vackert allt var.

Hon förgyllde mitt liv och fyllde mitt hjärta med solsken. Hon spred värme i vårt hem genom att bara finnas till, genom att bara vara den hon var och jag känner mej alldeles trasig utan henne.

Jag längtar efter dej gumman, älskar och saknar dej!

Den sista bild jag har av min dotter är när hon precis har gått bort och ligger i sjukhussängen. Det sista minnet jag har är när jag håller hennes kalla hand i min, när jag stryker henne över håret och kysser hennes bleka kinder.

Jag tittar ibland på bilden, inte alltför ofta men ibland. Har fortfarande svårt att helt och fullt förstå att hon verkligen är borta. Det känns så overkligt det här och vore det inte för den outhärdliga smärta som jag nu lever med så kanske jag fortfarande hade suttit och väntat på att hon skulle komma hem igen.

Jag ångrar inte att jag gick in till henne på sjukhuset. Trodde först inte att jag skulle klara det men så fort jag såg henne från dörröppningen så drogs jag automatiskt in till henne. Ville inte förlora denna sista stund med henne, denna sista chans att ge henne all min kärlek, denna sista chans att få se min älskade dotter. Det betyder så mycket för mej att jag klarade av det, att jag inte lät smärtan hålla mej tillbaks och hindra mej från att göra det som jag visste att jag verkligen behövde. Jag ville ta farväl. Hur smärtsamt det än var så ville jag vara nära henne, hålla hennes hand en sista gång, se hennes ansikte och säga jag älskar dej Nettan. Så jag gjorde det, jag har detta sista minne av henne och det är jag så tacksam över.

Var till Minneslunden ikväll och tände ljus för min dotter, min mamma, min pappa och min farmor som alla vilar där. Det var så underbart vackert med alla ljus som tänts för dom som inte finns hos oss längre så trots alla tårar så var det en otrolig upplevelse.

Har nu fått brev om att min dotter gravsatts i Minneslunden.

Det känns fruktansvärt att se mitt barns namn förknippat med en begravningsplats samtidigt som det känns skönt att hon nu äntligen fått komma till ro.

Det är så vackert där hon nu befinner sej med alla träd och all grönska. Snart kommer vintern, den årstid hon älskade mest av alla, så snart kommer den första snön att falla över henne.

   Vila i frid älskade Nettan     
 Min kärlek finns hos dej för evigt