Funderar varje dag på om jag kanske borde börja plocka undan hennes saker men det blir aldrig mer än tankar. Att packa undan hennes liv går bara inte, det känns alldeles för smärtsamt och definitivt. Hennes rum är ju hennes och jag tror inte att detta nånsin kommer att förändras.

Ser genom fönstret hur alla andras liv går vidare, hur deras liv går framåt för varje dag som går. Själv står jag stilla, som fastfrusen i ett fotspår och att ta ett enda kliv i någon riktning känns som en omöjlighet. Känner mej så vilsen, vet liksom inte vart jag hör hemma längre. Värken i mitt hjärta är så intensiv, så olidlig så det är egentligen ett under att jag fortfarande orkar kliva ur sängen. Saknaden av min dotter blir bara värre för varje dag som går. Jag vet ju nu att hon aldrig mer kommer hem och bara tanken på att det faktiskt är så känns så smärtsam. Hur ska jag kunna överleva utan henne? Hur ska jag kunna nöja mej med att hon bara lever i mina minnen nu? Hur ska jag kunna acceptera att jag aldrig mer få se henne?

Utanför mitt fönster fortsätter allt som vanligt. Vinden blåser i träden och mammor går med sina barnvagnar. Dom tänker nog inte ens på att allt kan tas ifrån dom en dag. Att en enda sekund kan förändra deras liv på det mest grymma sätt. För det är allt som behövs, en ynka sekund för att släcka en människas liv.

  Det var ett helt år sen jag skrev här nu. Tiden går så fort, den rusar liksom fram samtidigt som den i stort sett står helt still. Jag mår lite bättre nu. Har ätit antidepressiv medicin sen förra sommaren och jag är så tacksam för att läkaren öve...

Nu var det länge sen jag skrev här. Har så svårt att sätta ord på mina känslor nu, mina tankar går som ett virrvarr inom mej och allt som kommer ut är ett kaos av ofullständiga meningar som liksom drunknar i min sorg. Jul och nyår har för län...

   Under sängen i ditt rumligger min gitarrsom jag hade tänkt ge dejmen aldrig hann. Den ligger så ensamoch väntar på dejpå att du ska ta den i famnenoch spela för mejså att dom vackra tonersom du fick framnär du smekte dess strängarmed lekand...

  I want to fly awayand leave this pain behindand when I reach the starsthen maybe I will finda place where there's no tearsjust joyful yearswith you   A place with flowering meadowsno darkness, no shadowswith soothing streamsand fulfilling ...