Jag önskar att jag fick stå högst uppe på ett berg och skrika ut min smärta. Bara vråla ut min sorg tills det inte finns nåt skrik kvar inom mej. Låta lungorna fyllas för att sen bara släppa ut allt det jag bär inom mej. All smärta, all saknad och längtan jag har efter dej mitt älskade barn.

Jag har älskat dej ända sen du bara var ett frö i min mage. Älskade dina sparkar och den livsglädje du visade redan innan du kom till denna jord. När du sen föddes min ängel, var mitt liv fullkomligt. Den starkaste av kärlekar fångade mej, omfamnade mej och fyllde mitt hjärta med ro. Jag fick uppleva lyckan av att vara mamma till två helt underbara barn.

Nu står jag här som en skugga av mitt forna jag. För varje dag som går läggs ytterligare en sten till den mur av sorg som nu omsluter mej. Den gnutta ljus som fortfarande kämpar för att ta sej in i mitt liv är på väg att slockna helt och det finns inget jag kan göra för att förhindra att det sker. Mörkret har fått sitt grepp om mej och vägrar släppa taget. Jag är helt förlorad utan dej.