Nu var det länge sen jag skrev här. Har så svårt att sätta ord på mina känslor nu, mina tankar går som ett virrvarr inom mej och allt som kommer ut är ett kaos av ofullständiga meningar som liksom drunknar i min sorg.

Jul och nyår har för länge sedan passerat, dessa fruktansvärda dagar som höll på att ta knäcken på mej. Stängde in mej, drog för persiennerna för att slippa se hur andra pyntat i sina fönster, träffade ingen utan försökte bara stänga av så mycket som möjligt. Nu är den helgen över men istället är min och hennes födelsedag på väg. I maj fyller jag 50 år och den 22 juni skulle min älskling bli 25 år. Hemska dagar fyllda av en obeskrivlig smärta är allt jag har framför mej och jag vet inte hur jag ska klara av att ta mej igenom dom.

Jag drömmer ofta om henne. Ibland är hon ganska liten och ibland är hon vuxen men det som återkommer om och om igen i mina drömmar är att jag letar efter henne. Hon är försvunnen och jag springer omkring i drömmarna och letar och letar för att finna henne. Finna henne och ta henne hem igen. Har flera gånger vaknat av att jag skriker högt efter henne, att jag skriker och gråter på riktigt. Kliver sen ur sängen och går genom denna tomma, ödsliga lägenhet som ekar utan hennes närvaro.

I natt drömde jag att vi satt och spelade kort hon och jag. Vi pratade livligt och skrattade hela tiden och allt var så underbart. Vaknade sen med hennes skratt klingande i mina öron tills det ebbade ut och försvann bort. Satt på sängkanten och storgrät och längtan och saknaden efter henne omslöt mej på nytt och jag önskar så att jag kunde få vråla ut min smärta. Skrika hennes namn så högt så att ingen kan undgå att höra det. Linda Jeanette, den vackraste dottern på denna jord.