Det är precis som dom säger, att efter begravningen förändras sorgen.

Den första tiden befann jag mej som i ett chocktillstånd. Kunde inte förstå att hon verkligen var borta. Väntade varje dag på att hon skulle komma hem och hade hon gjort det så hade jag egentligen inte blivit förvånad. Det var ju en omöjlighet att hon helt plötsligt skulle vara som bortsuddad. Hennes rum fanns ju kvar och väntade på henne. Hennes kläder låg fortfarande där hon lämnat dom, hängande över en stol eller slängda i en hög i fåtöljen. Hennes mobil, hennes tv och dator väntade på att bli använda av henne igen. Gitarren låg på hennes säng där hon lämnat den och hennes böcker stod uppradade och redo att bli lästa av henne.

Men hon kom aldrig hem igen.
Jag får aldrig mer höra hennes nyckel i dörren, får aldrig mer se hennes leende ansikte, får aldrig mer höra hennes underbara skratt, får aldrig mer hålla om henne.

Begravningen är över och min sorg har nått ett djup som jag inte ens visste existerade. Hade ingen aning om att det ens fanns en sån smärta som jag nu tvingas bära på. Jag är totalt trasig i själen, söndersliten och kastad i ett hörn. Gråten börjar i mitt innersta rum och sliter och rasar fram i min kropp innan den slutligen tar sej ut ur min mun som ett vrålande odjur. Med hennes kudde i min famn fortsätter min förtvivlande saknad av henne medans jag står där, stirrande på hennes tomma säng.

I mitt huvud flimrar bilder av henne runt, runt. Alla minnen blir som ett krampaktigt grepp om mitt hjärta som kramar hårdare och hårdare tills smärtan blir så olidlig så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ångesten fångar in mej och släpper mej inte, inte ens för en sekund. Jag kan inte leva utan henne, det är det enda jag egentligen är säker på. Ett liv utan min älskade dotter är otänkbart, helt omöjligt. Ändå är det precis det jag tvingas göra, det jag tvingas acceptera. Jag får aldrig tillbaks henne hur många gånger jag än ber om det. Jag får aldrig mer höra henne kalla mej mamma.

  Det var ett helt år sen jag skrev här nu. Tiden går så fort, den rusar liksom fram samtidigt som den i stort sett står helt still. Jag mår lite bättre nu. Har ätit antidepressiv medicin sen förra sommaren och jag är så tacksam för att läkaren öve...

Nu var det länge sen jag skrev här. Har så svårt att sätta ord på mina känslor nu, mina tankar går som ett virrvarr inom mej och allt som kommer ut är ett kaos av ofullständiga meningar som liksom drunknar i min sorg. Jul och nyår har för län...

   Under sängen i ditt rumligger min gitarrsom jag hade tänkt ge dejmen aldrig hann. Den ligger så ensamoch väntar på dejpå att du ska ta den i famnenoch spela för mejså att dom vackra tonersom du fick framnär du smekte dess strängarmed lekand...

  I want to fly awayand leave this pain behindand when I reach the starsthen maybe I will finda place where there's no tearsjust joyful yearswith you   A place with flowering meadowsno darkness, no shadowswith soothing streamsand fulfilling ...